I flera dagar funderade jag på vad jag skulle svara om de frågade. När jag väl fick frågan så svarade jag utan att tänka. Han sa att det var bra gjort, jag tänkte att jag egentligen inte hade något annat svar.
Sanningen har aldrig varit bekväm för någon, jag ser att de inte vet vad de ska säga. Det är en av anledningarna till att jag inte berättar det för alla som jag möter. Även om det är en stor del av mig, så är det inte en del av den jag är.

Läser om folk som skriver att de är friskförklarade. Vanligtvis är det fem år som cancerfri som räknas. Jag har varit det i sju år nu, men till skillnad från dem så går jag fortfarande på kontroller. Funderar på om jag räknas som frisk, eller om de väntar med det tills det har gått tio år.

Mamma frågar mig om jag själv räknar mig som frisk. Jag svarar att det har jag gjort sen den stunden då jag lämnade sjukhuset för sju år sedan. Hon sa att det kanske är allt som räknas.

I'm Still Standing - Elton John

"du är söt vet du det?" Vad svarar man ens på en sån fråga? Det är inte direkt så att jag tycker att jag är fulast i världen, men jag har ju mina brister. Han vill inte höra något om det i alla fall.
Äter tabletter för att mina naglar ska sluta gå sönder och för att mitt hår ska bli vackrare. Mina naglar går fortfarande sönder och mitt hår är fortfarande fult och stripigt, jag bryter bara ner mig själv.

Vet inte längre vem jag skriver för. Funderar på att stänga ner bloggen och gå tillbaka till mina skrivböcker. Fast den här gången så ska jag inte gömma mina ord för någon. Inte så som jag gjorde då.
Det känns liksom inte värt att skriva här längre, vill sluta innnan jag skriver bara för skrivandes skull. Tror inte att det gör så stor skillnad, så jag gör det nog för min egen skull.

Är så tom på ord. Filmklippen i mitt huvud susar fortfarande förbi innanför skallbenet, men de är suddigare nu än förut. "Du känns som en genuint intressant person" Han vet inte vad han pratar om.
En tag i taget. Väntar på att något ska hända, är inte missnöjd men inte heller nöjd.
Brukade tänka att det blir bättre när det är över, men det här kommer aldrig ta slut. Om mindre än sju veckor så börjar resten av mitt liv. Varför känns det som om jag är den enda som går igenom det här?


The Boxer - Simon and Garfunkel

Det är väldigt tomt här, jag vet. Men för ovanligheternas skull så har jag en väldans bra anledning.
Jag bor nu för tiden i Sveriges vackraste stad, Göteborg. För två veckor sen så flyttade jag in i en supermysig lägenhet i Majorna. Där solen lyser in större delen av dagen och där man, om man lutar sig ut på balkongen, kan se Älvsborgsbron.
Ni som känner mig och kanske även ni som läst här ett tag, vet hur länge jag har drömt om den här lägenheten. Ni vet hur länge jag har längtat efter att få slippa de långa bussturerna till och från skolan. Och ni kan säkert förstå hur lycklig jag är just nu.
Men jag har ingen tillgång till internet för tillfället och därför är uppdateringarna här sämre än vanligt.

Sitter just nu hemma hos mina föräldrar på Orust. Min far fyllde år igår och hela familjen, minus en bror, var här och firade honom. Det är efter dagar som dessa som man kanske egentligen inte vill åka tillbaka till lägenheten. För där finns det ingen familj och ensamheten blir lite extra påtaglig. Det är tur att jag är nära min vackraste i alla fall. Fast jag stannar i alla fall här en dag till.

Har inga bilder att visa er, tyvärr. Men någon dag så ska ni få se hur otroligt mysigt jag har det.

Hjärta

Firar nyår i fina Göteborg.
De årliga GP-fyrverkerierna göms i dimman. Tusen osynliga explosioner.
Spenderar årets sista timmar tillsammans med tio killar. Det passar mig perfekt att umgås med enbart killar, det känns så beskymmerslöst. 
Världen blir liten och plötsligt så inväntar jag tolvslaget tillsammans med min lillkusin, som jag inte träffat på två år. Vi sitter i badrummet, på badkaret och pratar om allt som hänt. Inser att hon alltid kommer att vara liten för mig.
Klockan slår tolv och jag och vackraste pojken lämnar de andra och går upp till Masthuggskyrkan för att titta på fyrverkerierna. Tror att det måste vara något av det vackraste jag någonsin sett. En stad under en himmel full av färgglada explosioner. Och där, bredvid honom, så känns allting perfekt.
Vi går vidare och hamnar i en liten mysig lägenhet med trevligt folk. Sitter på en diskbänk och dricker ett vin som jag egentligen inte tycker om. Dansar i ett kök, till musik som jag aldrig skulle lyssnat på annars. Men ikväll så känns det helt perfekt.

Är nog inte redo för 2012, men när är man någonsin det?
Put on your dancing shoes - Isak Strand